Nu har jag fått hjälp med tekniken (tack sjuttonåringen...) och kan presentera filmatiseringen av den sista biten av vägen hem till mig, filmat genom takluckan. Det gick inte så fort som det såg ut, och ja, jag var nykter!
Sjuttonåringen lämnar här sin version av händelsen:
(musik: Rammstein - Asche zu asche)
6 kommentarer:
Ja, den vägen känner jag väl!Fast i mitt huvud är den inte asfalterad och granåkern till höger i början finns inte! Och så står det ett mjölkbord med tak vid vägen där du kör upp på gården.
Kram!
Visst är de underbara tonåringana. Min 24-åring älskade också Rammstein på sin tid....må gott och ha en skön helg...../Ebba
Tänk så olika man kan tolka samma sak;-)
Å vad skoj att se vägen!!!! Den har ju även jag åkt rätt många gånger nu. Det är ju nästans nästan så att man såg M´s mammas sommarhus också. Men bara nästan...
Och tänk att ni har en 17-åring nu! DET är ju helt otroligt!!!!! ;-)
Kramar!!!
Vilken duktig 17-åring du har! Hälsa honom! Men jag föredrar nog att åka med dig vid ratten. Övningskörde han, haha?
Roligt att se hur du bor också!
Kramar/M
Olgakatt: Jag ser det framför mig när du beskriver det, inte så mycket som är annorlunda egentligen, det har inte förändrats lika mycket som "byn" där du bor...
Ebba: Vad tycker du om Rammstein då? Ha en bra vecka du med...
Fritt ur hjärtat: Verkligen, och det är inte den enda skillnaden mellan vuxna och tonåringars sätt att betrakta världen...
Saltistjejen: Kom snart och åk på vägen igen... den längtar efter dig! Det säger bara snipp snapp så är det E som sitter där och Photoshoppar...
Musikanta: Tack, jag ska hälsa honom. Vi håller på med övningskörning, det går jättebra (precis som det ser ut på filmerna... (ler) Ha det så bra!
Skicka en kommentar