Jag har haft en lång bloggpaus och först nu har jag börjat känna att jag har tid, ork och lust att skriva. Som uppmärksamma läsare märkt så handlar min blogg ganska ofta om Lime, även namnet Limes matte såklart. Vår Lime, softisen som vi haft, levt med och älskat i nio år. Nu bara älskar vi och saknar vi honom, och försöker sedan i fredags komma på hur livet ska se ut utan honom. Förra året blev han sjuk i cancer, men som genom ett mirakel fick vi honom tillbaka. Under våren har han tyvärr börjat visa tecken på att allt inte är som det ska, de allra flesta dagarna har han varit sitt egna helmysiga, snälla underbara jag men vissa dagar har han varit aggressiv. När vi i förra veckan pratade med hans veterinär om detta var hon säker på att han antingen fått leverskador av medicinen eller att cancern spritt sig på andra ställen i kroppen, inget av detta går att behandla eller bota, så nu kom den dagen varje djurägare fruktar. För Lime var hela hans sista vecka fin, vi gjorde alla favoritsaker, var vid sjön varje dag, gick långa promenader och låg hemma i skuggan på favoritställena, kelade och pratade, men för oss som visste att mycket var för sista gången var det tungt. I fredags fick han somna in på Djursjukhuset i Hässleholm och det var en hemsk dag för oss.
Nu har det gått några dagar och saknaden är enorm. Jag saknar honom på morgonen, han finns inte i soffan, sängen eller på golvet på någon av sina platser. I trädgården tittar jag efter honom, när jag vattnar i växthuset brukade han alltid stå bredvid och vifta på svansen tills han fick vatten från slangen... När jag lagar mat är han inte där och tigger, maten som blir över ligger där och väntar på honom. När vi ska åka någonstans med bilen saknar jag honom, att han inte håller sig vid dörren och frågar med blicken om han får följa med... Promenader i skogen utan hund - varför??? Hundra gånger om dagen kommer tårarna.
Livet har nu gått vidare hemma hos oss, mer om detta i kommande inlägg...
