Men idag har jag bytt spår och fördjupat temat en hel del. Jag har varit på en föreläsning som fick mig att tänka annorlunda. Idag har jag fått höra och se hur livet också kan se ut. Kanske har någon hört talas om Pelle Sandstrak, han har skrivit boken Mr Tourette och jag, som nu planeras bli film också. Pelle berättade idag om hur han sedan han var liten har levt med mr Tourette, en del av honom, eller hans energi som han säger. Pelle är en mycket kreativ, oerhört charmig och energifylld man, han beskriver sig som lite galen och så frisk han vill bli, och det sätter honom mitt i mitt fredagstema. Det som är oumbärligt för honom, för mig och för oss alla är en smula självdistans och ett sätt att hantera sitt liv. Pelle lever med tics och tvång, han delar in världen i färger och siffror, han berättade om en mörk tid i sitt liv när han var så fången av sitt funktionshinder att han inte kunde leva sitt liv, han blev isolerad och sjuk. Han berättade om sina ritualer kring duschning och att gå över en tröskel, men han berättade också om hur han kommit vidare och lärt sig hantera detta, bland annat med kognitiv beteendeterapi. Han beskriver att han fick diagnosen Tourettes syndrom och att han beskrevs som 97% handikappad. Hans reaktioner på detta visar att han redan då hade kraften att överleva och hantera sitt liv. Han frågade vad de 3 % då var och fick svaret att det var hoppet (också oumbärligt, eller hur?). Hur många tycker att 3% är det man ska satsa på? Han, därför var han i Kristianstad idag och kunde med all sin närvaro och humor berätta om sitt liv och vad som hjälpt honom vidare. Har inte du blivit nyfiken på vad han minns som stödjande i sin utveckling? Det blev jag. Han berättade om människor han mött som vågat bejaka det "störda" hos sig själva, som har mött hans tics och ibland knasiga beteende på ett överraskande sätt. Om Pelle sa Muuuh, sa de bää! Hur många skulle göra det? Det kräver en hel del kärlek, mod och självdistans... Tack Pelle som fick mig att inse att det inte är något att sträva efter att vara så jäkla normal, det är viktigare, ja rent av oumbärligt att vara den man är, hantera sitt liv, och att kunna ta sig själv med lite distans och humor.
Fredagstemat kommer under februari månad från Simone med bloggen Fritt ur hjärtat.Det finns fler som skriver Show and tell, besök dem och lämna kommentarer!Nilla, Anna, Desiree, Annika, Anne, Petra ,Anna-Saltis ,Millan, Anki, Marianne, Victoria, Lia, Cecilia, Leopardia, Marina, Marie, Strandmamman, Ulrika, Jemaya, MiaD, Ingabritt, maisoui, Moster Mjölgumpa, Erica, Taina, sparkling, Christel, ,emma, jennie, musikanta, sara, underytanjag, marskatten, lena w,
10 kommentarer:
Åh jag har sett fram emot ditt tema för du får alltid till det - även idag! Det du skriver är så viktigt och det är min "jobbvardag" många gånger eftersom jag stöttar människor som på många sätt inte lever som normen (även om mitt jobb också handlar om att anpassa sig och inte störa andra). SÅ bra detta var, nu ska jag googla på den mannens namn.
Kram och trevlig helg!
Vilken spännande - och bra! - tolkning av temat. Mycket roligt och tänkvärt all läsa.
Vilken spännande - och bra! - tolkning av temat. Mycket roligt och tänkvärt all läsa.
Å vilket underbart bra inlägg! Jag tycker det är sååå fantastiskt och fascinerande med personer som kan "gå utanför sig själva" på ett sådant sätt. Att inte ta sig själv och sitt liv på för stort allvar. Och då menar jag såklart inte att man inte ska ta livet på allvar, för det ska man tycker jag. Men om man kan klara av att ta ett steg bakåt och betrakta sig själv och andra ibland så gör detta att man kan ha ett rikare liv. Tror jag. Precis som du så fint skrivit om här! :-)
Låter som en mycket intressant man och en otroligt bra föreläsning!
Tack för att du delade med dig av detta!
kramar!
Tack för dina fina ord, du beskriver det så bra och jag önskar att jag hade större förmåga till självdistans
Jättebra inlägg!
Jag har läst hans bok och den var mycket bra. Själv har jag en son med samma diagnos, men en mycket enklare variant.
Synd att jag inte var på den föreläsningen, bara två mil hemifrån. Det hade varit väldigt trevligt att få se Sandstrak live.
Jättebra skrivet! Jag såg Pelle Sandstrak för några år sedan i Malmö och det var en stark upplevelse. Jag märkte att det fanns flera personer med tics i publiken, och jag kan tänka mig att det var extra viktigt för dem att få höra om Pelles upplevelser och att Tourettes uppmärksammas.
Min syster jobbar på Pelles bokförlag och har träffat honom flera ggr och säger att han är urtrevligt.
Kram!
Vilket kanonbra inlagg!! Det ar verkligen en bra sak att kunna se sig sjalv som man ar och fram for allt acceptera sig sjalv. Det maste vara tufft att ha ett sadant handikapp sa att kunna se det positiva i situationen ar verkligen oumbarligt! kram
Emmama: Jag läser också alltid dina inlägg med iver, blev fundersam idag. Kan man klara svåra möten utan kaffe? Jag har varit på möten där en kopp i näven har hjälpt till mycket! Hittade du något om Pelle? han är verkligen en härlig person, och han visar att det finns hopp för många!
Västmanlandskan: Tack snälla... jag tycker mycket om dina inlägg och njuter av bebistiden som jag minns när du delar med dig av din vardag. Tack! Det är en härlig tid..och trött!
Saltis: Tack själv för ditt inlägg, läste med tårar i ögonen, som alltid när något rör vid hjärtat. Din dedikation...Kram
Underytanjag: Det har vi alla behov av i mer utsträckning tror jag. Tänk om man inte kunde skratta åt sig själv heller, det är ju många goda skratt man skulle gått miste om i så fall!!?
Moster Mjölgumpa: Tack för det! Jag kan verkligen rekommendera Pelle Sandstrak live, han ger tankar, hopp och visar att man kan ta upp även svåra saker med humor. Både Tourette och andra "diagnoser" har ju många varianter, några ser det som olika färger i ett spektrum, vacker tanke tycker jag. Många människor jag har mött med dessa sk svårigheter har lärt mig massor om livet!
Petra H: Starkt av människor som varit med om svåra saker att berätta så andra stärks. Det är äkta generositet! Kram!
Millan: Jag tycker så mycket om dina inlägg, läste ditt inlägg om oumbärligt, och tänkte på det igen idag. Eftersom jag fyllt 40 så var jag för första gången på mammografi för några veckor sedan. sedan har jag inte tänkt så mycket på det, men idag fick jag ett brev där det stod att allt var OK. Då tänkte jag på dem som får andra besked. Tungt för många... Kram!
Mkt intressant inlägg! Jag har aldrig mött någon som har Tourette, men har sett en del på tv.
Dom flesta vill nog inte säga "något dumt" för att såra, säga stötande saker men det blir kanske fel ändå trots välvilja. Intressant med dem som vågar kontra med något "galet"!
Tänk vad trist världen skulle vara om alla var likadana!
Skicka en kommentar