Fredagstemat - mitt förhållande till min iPhonedödare

Jag vet inte vad som händer, jag tycker att fredagstemana är så intressanta och jag vill verkligen skriva, men så känns det inte som om de riktigt engagerar mig när det väl är dags. Mitt förhållande till...ja vad då? Funderade i början av veckan på att välja bloggen, till mitt arbete, ja till själva matematiken kanske. Men gick inte riktigt igång på något av det. Senaste idén får jag nog prova, och det är ingen djupare dykning, men... Sedan i våras har jag blivit riktigt fjortisaktigt förälskad i min mobiltelefon och jag ska försöka förklara mitt kärleksförhållande till den. Samtidigt som sonen skaffade sig iPhone var jag lite snålare och köpte mig en sk iPhonedödare, det är iallafall vad en del kallar Nokia 5800, det finska svaret på iPhone.

Den ser ut så här, och jag tänkte inte gå in på alla ”normala” funktioner som att ringa, fotografera och byta ringsignaler. Det som är märkvärdigt med min telefon och mig är att jag faktiskt behärskar många funktioner som jag inte riktigt fått att klicka på tidigare telefoner. Jag använder min mobil för att surfa. På touchskärmen ser det ut precis som på datorn, fast litet och behändigt. Jag kollar mail, läser era bloggar, googlar och kollar på Youtube. Sonen, han med den äkta iPhonen söker reda på livsnödvändiga program som han installerar och när jag ser dem tänker jag: detta måste jag ha! Hur har jag kunnat klara mig utan detta? Och sedan går jag in på OVI (Nokias nedladdningssida) och hittar liknande program.

Jag har ett program som kommer ihåg var jag parkerat bilen och ger mig via gps väderstreck och avstånd när jag ska hitta den igen. Användbart!

Sedan har jag världens bästa sudokuprogram, tyvärr tycker min man det också, så han smyger iväg med mobilen så fort han får chansen och han klagar över att jag måste ha den med mig till jobbet.

Det finns ett spel, ett annat slags hjärngympa som heter Rush hour, det har jag numera också in min mobil, det är starkt beroendeframkallande och väldigt roligt.

Vidare kan jag slå tärningar och singla slant, jag kan spela labyrintspel med kula som ska rullas förbi hål. Det låter som om jag inte gör något annat än leker, och jag måste faktiskt inse att jag gör det ganska mycket, även i mitt arbete får jag ju göra det. Genom lek kan man låsa upp mycken matteängslan.

På min telefon kan jag spela Guitar Hero, fast det är jag inte bra på, så det kanske jag skulle behöva träna mer på. Jag har ett GPS-program som visar vägar och adresser, mycket smidigt. Jag har en digital översättare mellan svenska och engelska, och ett slags e-bokprogram så jag kan läsa böcker på skärmen, jag kan ploppa bubbelplast på skärmen om jag blir motoriskt orolig, det finns människor som har detta som terapi har jag hört. Jag kan använda skärmen som en svart tavla och skriva meddelanden som jag sedan suddar ut. Jag har gula, blå och rosa notislappar som jag skriver komihåglappar till mig själv på, och som sitter på skärmen, faktiskt också väldigt praktiskt och gulligt. Jag har en äggklocka och ett program som helt ohörbart läser upp det aktuella klockslaget fast på en engelska som låter så bruten att det kan vara vad som helst han säger, min fröken ur, inte så användbart kanske men lite kul. Jag har lagt in ett program där man kan testa sin reaktionshastighet, jag kan skjuta sifferbrickor fram och tillbaka i ett spel, ungefär ett sådant som man fick på banken när jag var barn, ett till femton. Och så kan jag lägga patiens, och så håller min telefon reda på alla vänners födelsedagar och påminner mig... Ni hör ju att jag blivit helt såld på min telefon, min lilla iPhonedödare, frågan är om jag vill byta upp mig till en riktig. Och, vad ska jag installera nästa gång? Vad använder du din telefon till?