Men idag har jag bytt spår och fördjupat temat en hel del. Jag har varit på en föreläsning som fick mig att tänka annorlunda. Idag har jag fått höra och se hur livet också kan se ut. Kanske har någon hört talas om Pelle Sandstrak, han har skrivit boken Mr Tourette och jag, som nu planeras bli film också. Pelle berättade idag om hur han sedan han var liten har levt med mr Tourette, en del av honom, eller hans energi som han säger. Pelle är en mycket kreativ, oerhört charmig och energifylld man, han beskriver sig som lite galen och så frisk han vill bli, och det sätter honom mitt i mitt fredagstema. Det som är oumbärligt för honom, för mig och för oss alla är en smula självdistans och ett sätt att hantera sitt liv. Pelle lever med tics och tvång, han delar in världen i färger och siffror, han berättade om en mörk tid i sitt liv när han var så fången av sitt funktionshinder att han inte kunde leva sitt liv, han blev isolerad och sjuk. Han berättade om sina ritualer kring duschning och att gå över en tröskel, men han berättade också om hur han kommit vidare och lärt sig hantera detta, bland annat med kognitiv beteendeterapi. Han beskriver att han fick diagnosen Tourettes syndrom och att han beskrevs som 97% handikappad. Hans reaktioner på detta visar att han redan då hade kraften att överleva och hantera sitt liv. Han frågade vad de 3 % då var och fick svaret att det var hoppet (också oumbärligt, eller hur?). Hur många tycker att 3% är det man ska satsa på? Han, därför var han i Kristianstad idag och kunde med all sin närvaro och humor berätta om sitt liv och vad som hjälpt honom vidare. Har inte du blivit nyfiken på vad han minns som stödjande i sin utveckling? Det blev jag. Han berättade om människor han mött som vågat bejaka det "störda" hos sig själva, som har mött hans tics och ibland knasiga beteende på ett överraskande sätt. Om Pelle sa Muuuh, sa de bää! Hur många skulle göra det? Det kräver en hel del kärlek, mod och självdistans... Tack Pelle som fick mig att inse att det inte är något att sträva efter att vara så jäkla normal, det är viktigare, ja rent av oumbärligt att vara den man är, hantera sitt liv, och att kunna ta sig själv med lite distans och humor.
